Om mig / About me

Om mig


Född 1979 i Halland med en sällsynt diagnos kallad AMC. Den innebär att jag inte kan använda mina armar eller ben och därför målar jag och skriver med munnen.


Kreativiteten har följt mig genom livet och efter studenten blev det några år på Falkenbergs konstskola och sedan Swedish Academy of Realist Art i Stockholm.
1999 hade jag min första separatutställning på ett café. Sedan dess har hårt slit och en gnutta tur tagit mig och mina målningar till olika gallerier, mässor, museer och festivaler såväl i Sverige som Europa och USA.


När pandemin kom och satte stopp för utställningar och kulturevenemang märkte jag hur skönt det plötsligt kändes att slippa planering, marknadsföring och administration kring måleriet. Lusten att måla försvann också och tankarna började snurra kring att det var dags att justera livskompassen


Jag har länge haft ett brinnande intresse för människor och hade därför planer på att utbilda mig till socionom en gång i tiden, men av olika anledningar valde jag att satsa på konsten i stället. Det är inget jag ångrar för det har berikat mitt liv något oerhört, inte minst alla möten med personer från olika delar av världen. Men allt eftersom åren gått har längtan av att vilja jobba med människor vuxit sig allt starkare och det har också varit bitvis tufft att rodda med allt kring konsten som inte handlar om måleri. Att alltid ligga steget före, planera utställningar, ta hand om det administrativa, marknadsföra sig själv och ge ut sin själ. Det har känts alltmer ensamt och skört. 

Därför bestämde jag mig i början av pandemin för att öppna en ny dörr i livet och studera till samtalscoach. Direkt efter examen sökte jag, och fick, mitt första arbete som inte hade något som helst med konst att göra. Det ska erkännas att en märklig känsla infann sig av att inte längre vara sin egen chef, att plötsligt ha planerade arbetstider och nära samarbete med kollegor - men jag trivs oerhört bra i min tjänst som samordnare och är glad att jag vågade ställa om kompassen mitt i livet och välja en ny riktning.


Många undrar om jag ska sluta måla nu när jag börjat jobba som samordnare. Svaret är nej. Jag kommer alltid att hitta tid till att vara i ateljén och vara kreativ, så ingen anledning till oro. Den stora skillnaden mot innan är att jag nu känner mig mer avslappnad i skapandeprocessen och kan vila i den utan att få prestationsångest. Jag börjar äntligen hitta tillbaka till lusten för måleri igen!